Vi var båda spända på att träffa vår barnmorska för första gången. Det var hon som skulle vägleda och följa oss genom hela processen, och därför var det otroligt viktigt för oss båda att kemin fanns där – och det gjorde den som tur var.

Vår barnmorska, Lise, började med att presentera sig själv och berättade att hon hade varit med vid 30 000 förlossningar. Antalet förlossningar var inte det viktigaste, men jag måste erkänna att det var otroligt lugnande att höra, och kanske ännu mer för en förstföderska. Samtalet rörde sig kring olika ämnen, och under vårt samtal upptäckte vi också att hon hade hjälpt min lillebror och lillasyster till världen – lite lustigt att det just blev hon.

Efter vårt trevliga samtal skulle vår barnmorska Lise känna på den lilla bebisen som växte i min mage. Jag lade mig på britsen som stod längst bak i rummet, och så började hon känna på min mage. Det dröjde inte länge förrän hon sa ”hon är lite liten, så jag skickar er till ytterligare en scanning”.

Medan jag fortfarande låg på britsen gick Lise och tog telefonen för att ringa och boka en ny tid på Riget. Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig, och det var först när jag satte mig tillbaka i stolen som jag kände att allt var väldigt överväldigande. Jag brast i gråt, för jag visste ju inte om det var något allvarligt, eller om det skulle ha någon betydelse för det förlopp vi nu stod inför.

Det var en vecka sedan vårt första besök hos Lise, och vi skulle nu på en ny scanning på sjukhuset. Scanningen gick till som alla andra scanningar, där man ligger på britsen och sonografen (specialutbildad barnmorska eller sjuksköterska) för en apparat över magen.

Det var svårt för oss att följa med på skärmen och förstå vad de olika siffrorna betydde. Det enda vi kunde se var en massa streck som drogs över bebisen för att mäta vikten utifrån hennes huvudomfång, magomfång och lårbensknuta.

Sonografen bekräftade barnmorskans bedömning, och vi fick veta att vår lilla bebis, som växte i min mage, inte hade vuxit som förväntat och därför var liten i förhållande till sin fosterålder.

Jag minns inte de exakta siffrorna från denna scanning, men jag menar att det sades att hon låg under 7:e percentilen. Därför var sonografen också bra på att lugna oss och berätta att det inte fanns någon anledning till oro. De ville dock hålla koll på henne och i fortsättningen skulle vi därför komma på scanning ca varannan vecka.

Bild: stock-foto

Veckorna mellan scanningarna kändes som evigheter. Det behövdes inte mycket för att jag skulle komma helt ur balans. Till och med den minsta smärta kunde skapa stor oro, för tänk om hon hade slutat växa? Hur skulle jag kunna veta det? Det kunde jag omöjligt veta, och därför fanns det inte heller något jag inte sökte på Google under min graviditet.

Jag är generellt en storförbrukare av Google när det gäller att samla information om symtom. Jag vet att man inte ska tro på allt man hittar, men under min graviditet skapade det faktiskt inte oro, utan snarare en viss trygghet. Det finns tack och lov många kvinnor som har gått igenom en förlossning, och de är verkligen öppna och ärliga om sina erfarenheter.

Det första jag gjorde efter varje ultraljud var att ringa min mamma för att ge henne en uppdatering. Det var första gången hon skulle bli mormor, så jag visste att hon också hade många bekymmer. Jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka, och när vi pratade kom en mängd frågor fram som jag inte hade fått svar på under vårt besök på sjukhuset. Men jag hade inte heller frågat, för mina bekymmer tog över mina tankar varje gång vi fick information från sjukhuset. Därför kan jag bara rekommendera att man skriver ner alla frågor på ett papper, så varken du eller din partner lämnar sjukhuset med en massa obesvarade frågor - och skriv också ner svaren så att de inte glöms bort.

Bild: stockfoto

De sista ultraljuden visade att vår lilla bebis förblev liten och inte gick upp i vikt ordentligt. Sjukhuset var dock fortfarande inte oroliga, men när vi kom till det sista ultraljudet, där hon skulle ha gått upp 200 gram i veckan, hade hon bara gått upp 160 gram under två veckor och låg nu på -25% under genomsnittet för den givna gestationsåldern. Dessutom kunde de se att det inte fanns så mycket fostervatten kvar.

Vi pratade med en läkare som berättade om möjligheten till igångsättning. Hon betonade att det inte var nödvändigt, men att det var hennes rekommendation att sätta igång mig. Jag kunde absolut fullfölja tiden, men då skulle ultraljuden ske oftare. Vi behövde inga fler onödiga bekymmer, och därför valde vi att tacka ja till en igångsättning.

Vi fick med oss en massa broschyrer hem så att vi kunde förbereda oss på den kommande processen. Det var både med stor rädsla, men samtidigt en stor lättnad, att förlossningen skulle sättas igång. Allt kom plötsligt nära, men jag glädde mig också över att snart få träffa vår lilla flicka.

Allt detta hände en onsdag, och vi fick veta att vi skulle bli kontaktade under veckan angående tid för igångsättning. Dagen efter ringde de från sjukhuset. De hade fått en tid till oss på måndagen – det var alltså bara 4 dagar tills jag skulle sättas igång och planer på romantiska turer fick skyndas på till helgen och sjukhusväskan, som var halvklar, blev mycket snabbt färdigpackad.

Vi kom in på sjukhuset kl. 11.00, där de började med att utföra CTG, känna om jag hade öppnat mig, och sedan var jag redo att sättas igång. Vi skulle stanna på sjukhuset under hela förloppet, då de ville hålla koll på bebisen under igångsättningen. Att stanna på sjukhuset skapade en stor trygghet i mig, för min största rädsla var att börja föda mitt på gatan.

Jag fick 3 tabletter som skulle sätta igång mig – den ena skulle jag ta kl. 12, den andra kl. 14.00 och den tredje kl. 16.00, varefter sjuksköterskorna skulle bedöma om jag skulle ha fler. Tabletterna jag skulle ta var Angusta tabletter.

Jag har tidigare arbetat tillsammans med en kvinna som var under igångsättning i fem dagar. Därför hade jag förberett mig på att det kunde ta flera dagar, men samtidigt hade jag en känsla i kroppen som sa mig att det skulle hända dagen efter. Den första tabletten var nu tagen, och min pojkvän och jag gick ner till bottenvåningen på sjukhuset, där vi satte oss på Espresso House.

Vi hade båda mycket att göra, eftersom jag skulle läsa en massa böcker i samband med min HD, och min pojkvän hade ett arbete som skulle avslutas. Vi hade ju inte förväntat oss en igångsättning, så det var plötsligt lite att ta tag i för att allt skulle gå ihop. Den andra tabletten tog jag medan vi satt och drack något varmt.

Efter en timme kände jag mycket mild smärta, så vi bestämde oss för att gå tillbaka till vårt rum och prata med barnmorskorna som arbetade i korridoren. De kopplade in en apparat som skulle mäta om jag hade fått värkar och kände efter om jag hade öppnat mig ytterligare. När jag kom in var jag redan öppen 1 cm, och efter de två tabletterna var jag öppen 1,5 cm. Därför sa de att jag inte skulle ta fler tabletter.

Timmarna var långa, och inget mer hände förrän kl. 23 på kvällen, då smärtan började tillta. Jag fick ett morfinsprut så att jag kunde sova utan smärta. Det hjälpte och jag somnade – ända tills kl. 00.30, då jag vaknade av att vattnet hade gått.

Min pojkvän och jag låg i samma säng med huvudet i varsin ände. Jag skyndade mig att väcka honom och berätta att vattnet hade gått. Sedan var jag snabbt ute på toaletten, och han var snabbt ute i korridoren och kallade på hjälp.

De nästa timmarna minns jag inte tydligt, för smärtan var så extrem att jag inte kunde vara mig själv. Värkarna tilltog och detsamma gjorde smärtan. Jag mådde otroligt dåligt och fortsatte att be om mer smärtstillande, vilket jag fick besked om inte var möjligt förrän jag kom in på en förlossningssal. Och det var inte heller möjligt förrän jag hade öppnat mig tillräckligt. Stackars kvinna som låg bredvid mig i rummet, tänkte jag. Det tror jag också att hon själv tänkte, för det dröjde inte länge förrän hon valde att flytta till ett annat rum.

Äntligen kunde jag komma in på förlossningsrummet. Vägen från mitt rum där jag låg och ner till förlossningsrummet kändes som flera kilometer lång. Jag minns att jag skrek hela vägen dit, men jag uppfattade ingen omkring mig. Jag är typen som skulle skämmas över att andra skulle se mig så, men när smärtan är så våldsam är allt annat oviktigt. Inne på rummet fick jag veta att om jag skulle ha lavemang skulle det ta 1 timme innan jag kunde få epidural. Det kunde jag inte vänta på, så även om jag från början hade varit inställd på att jag skulle ha lavemang, var det viktigare för mig att komma ur smärtan. Det är bra att tänka och fundera över sin förlossning, men man måste också vara beredd på att det snabbt kan ändras, eftersom förlossningen inte går att förutse.

Anestesiologen hade kommit in på förlossningsrummet, droppet var lagt i min hand, och jag var redo att bli av med smärtan. Det tog inte mer än en minut, och sedan bröt jag ut i "jag känner att jag måste krysta". Barnmorskan kände hur öppen jag var, och hon kunde konstatera att jag var redo att föda. Därför blev det ingen epidural, men de försökte med lustgas, men jag tappade kontrollen, vilket gjorde att det inte var något för mig.

Efter 20 minuter med krystvärkar var vår lilla flicka ute hos oss kl. 03.10 och vägde 2.400 g. Mina första ord till vår lilla dotter var "hej lilla vän". Det var helt surrealistiskt att plötsligt ligga med en liten bebis.

Allt hade gått mycket snabbt, och det fanns många detaljer från förlossningen som jag inte alls märkte. Smärtan hade också gjort mig oförmögen att kunna vara i det, och tiden från det att jag fick värkar tills förlossningen minns jag bara i fragment.

Efter förlossningen kom bara fler bekymmer, men det är ju en del av livet som mamma. Dock var en av mina bekymmer om vår lilla flicka skulle utvecklas i takt med jämnåriga, eller om den lilla storleken skulle ha någon betydelse. Lyckligtvis fanns det inget att anmärka på, och hon var snabb att lära sig både fysiskt och språkligt – och är det fortfarande idag. Dessutom har hon blivit mer än bara "en liten vän" – hon är hela min värld.

Av Laura Lea Nocita